I går hade Publicistklubben en debatt om PR och journalistik. Vad jag förstod på programbladet handlade det mycket om journalister som så att säga, “cross over”. Blir PR-spöken eller vänder åt andra hållet och blir journalister. En intressant debatt som jag gärna hade följt. Men jag var och handlade färskfoder till twitter.com/mpSumo och missade därför det hela. Hunden nöjd, jag får kika på debatten i efterhand.

Det är en intressant diskussion, PR och journalistik. Gränserna är tunna som silkestråd. Sveriges Radio får inte nämna enskilda produkter och SVT får inte visa en bok eller tidning för länge i bild utan att riskera att det kan bedömas som reklam. Däremot går det bra att med stora skyltar sponsra såväl Melodifestival som sportevenemang.

Anledningen till detta: ekonomi och finansiering. Av samma anledning kan man fundera på hur biltidningar ska förhålla sig om de av bilbolaget blir inbjuden att provköra i exempelvis Spanien. Hade en bilredaktion haft råd att skicka reporter och fotograf om inte bilföretaget hade gått in och betalat. Hade motorjournalisten skrivit om bilen om journalisten i fråga inte varit där på plats. Det blir en symbios. Frågan som uppstår i mitt huvud är – vad händer när man skriver negativt? Om bilen som är testad var riktigt usel. Vad händer om vi inte längre vågar lita på att journalisten har fria händer att skriva vad som helst därför att han eller hon inte vet om han eller hon någonsin blir inbjuden till en liknande bilprovning igen. Och om man inte skriver om de allra senaste bilarna säljer man heller inga tidningar, får inga annonsintäkter och i slutänden läggs man ner på grund av lönsamhetsproblem. Så man behöver vara där på plats och testa den där bilen.

Det är PR och journalstik i ett nötskal. En märklig symbios. Min åsikt är att man måste skilja olika journalistiska områden åt. Journalistik buntas i debatten ofta ihop som just “journalistik”. Men det finns grävande journalistik, modejournalistik, biljournalistik, samhälljournalistik och så vidare. Alla angriper sina områden på sitt sätt, och det behövs. Medan samhällsjournalister Wallraffar kan bil – eller modejournalisten behöva bli inbjuden till evenemang. Grundprincipen skulle kunna vara att all journalistik ska vara grävande.

Men det kostar. Det kostar att ha någon som spanar. Det får kolumnisterna göra. Journalisterna får pressmeddelanden. Då kan man göra jobbet framför sin dator, där man sitter. Billigt. Men blir det bra. Att folk förvånas över att bloggare arbetar så, det förvånar mig. När någon skriver om one piece eller nagellack och därefter länkar direkt till produktsidor eller e-handel, då är det väldigt tydligt. Där är inte journalistiken, än. Men när en ny generation journalister tar över, som har vuxit upp med, och delvis fram med, bloggar var ligger moralen då? Tillväxten inom journalistiken kan verkligen må bra av den här öppna diskussionen.

Gränserna testas för gränserna är tunna. Fritidsresor gör reseprogram som ligger på en stor kvällstidnings webbsida. Prisjakt skriver om senaste nyheterna kring teknik och mobiltelefoner på en annan. Det är i grunden annonser. Man kan tycka att det är rättfärdigat att den som är “expert” på respektive område, som i det här exemplet resor och teknik, hjälper till att producera innehåll. Det kanske till och med är logiskt. Men vad händer när företagen själva går in och skriver journalistik? Vad händer med tidningar som till exempel Vagabond och Mobil när företagen själva köper sig in till besökaren/läsaren via “redaktionell” text?

Den frågan kan vi gott ställa oss. Däremot är fenomenet inget nytt. För 20 år sedan sa Magda, Patsys chefredaktör, följande replik i ett av de första avsnitten av Absolutely Fabulous: “Do something about a car, I need a new car. No rubbish.”

Nu gör Volvo something about a car. Lätt förklätt till redaktionellt material. Garanterat no rubbish om man får tro “redaktionen” själv.