Ett uttryck som kanske bäst tolkat blir “att apa efter”. När jag “redaktörade” veckans krönika från Mia Olsson, vår veckokrönikör på Doktorn.com, läste jag om hennes upplevelser att bli kommenterad av barn. Inte direkt snälla ordalag. Och att hennes reaktion var att det kändes som att det inte var barnens ord – utan vuxnas. Drar mig samtidigt till minnes debatten kring Ranelid som ställt upp i Melodifestivalen. Flera läger, bland annat de som tycker man kan stå ut med häcklandet som offentlig (och provokativ) person, andra som tycker det är ren och skär vuxenmobbning. I Ranelids fall mäts allting dessutom mot om, och huruvida, allt är PR-tricks. Det kan inte en överviktig person hävda eller bli beskylld för. DN intervjuar Tina Nordström som tycker, med all rätt, att vi ska kunna diskutera mat och dieter på ett sansat sätt. Till och med vår redaktion har pratat med dietister och förespråkare från olika led som inte vågar uttala sig. De är rädda för hot.

Förstår ni. Hot. Det är en otrolig skillnad att få mothugg i en debatt och att utsättas för regelrätta hot. I DN intervjuades även en annan forskare, vid Karolinska institutet, som även hon har fått klä skott för sina uttalanden kring hälsa, mat och dieter. Det som skrämmer mig mest, som redaktör och journalist, är den ton vi sätter på ledarsidor, i artiklar, i forum – och som yngre generationer som är allt mer frekventa på internet, möter.

Man får inte mobba på Facebook säger vi med pekpinnen. Samtidigt kan vi gå ut och i recensioner kalla Whitney Houston för fet kossa. Eller Ranelid för morot. Eller dödshota någon som förespråkar något som den personen anser och tycker är bra. Rektorn på skolan, där våldtäksmannen fick gå på skolavslutningen (han var elev), satt frågande när hon fick se Facebook och den mobbning som pågick där. Mellan barn, skolelever, mot en annan elev. Men det pågår i alla led, i alla åldrar – i alla forum.

Det kan bli resultatet av den alltmer besinningslösa så kallade debatten. Vi ställer frågan var gränsen går mellan journalistik och PR, jag tycker vi även kan fundera på var gränsen mellan debatt och mobbning går. För den börjar bli hårfin. Och jag tycker aldrig vi ska vänja oss vid att ha ett samhälle där personliga påhopp går före förnuft. Varken i media eller någon annastans.

Ps! Jag är medveten om att jag blandar äpplen och päron, journalister och allmänhet, tyckare och debattörer. Men det kanske fanns en anledning till att jag just gjorde det. Det kanske inte är så lätt att skilja på vem som är vem längre… Ds!