Redaktionschefen

March 22, 2012
by admin
0 comments

Det är sisu i det.

Vad? Pressträff med Nokia

Var? Nordic Light Hotel i Stockholm

Jag är absolut ingen fanboy. En fanboy är en person som fastnar för en viss sak och sedan mer eller mindre skriver ner andra. En fanboy är helt såld på just en sak och pratar därför uteslutande väl om det men sågar andra.

Poängen är att jag tror på sund konkurrens och därför inte förespråkar något mer än något annat såvida jag inte tycker det finns belägg för det. Med det sagt har jag varit och sett Nokias senaste Windows Phone-telefoner. Det handlar om en större modell, så kallad ”high end” (lite dyrare, lite bättre på allt) och några ”low end”. Men det tycker jag är en dålig benämning. En billigare telefon kan vara high end för just den användaren som köper den. Så inget utesluter det andra. Det som är bra är att Nokia väljer att satsa på en bred produktportfölj med något för alla åldrar och plånböcker.

Vanligtvis säger man även ”power user” om de som köper ”high end”-enheter. Det vill säga personer som använder sin mobiltelefon (eller annan enhet) till max. Som utnyttjar alla funktioner och maxar den i sitt dagliga användande. Det skulle vara jag det.

Men det här handlar inte om mig. Det handlar om att jag tror på Windows Phone och Nokia för andra. För äldre. För de som vill skaffa en smartphone. För de som tycker att enkelheten och användarvänligheten går först. För Windows Phone är otroligt användarvänligt. Faktiskt.

Att köpa en mobiltelefon kan för många vara en ”skräckupplevelse”. Det är något att sätta sig in i och det är dyrt. Den frågan jag tycker alltför få ställer sig när de köper en till exempel en Apple iPhone eller Sony Xperia – telefon är det egna behovet. Man fastnar för bra kampanjer och snajdiga säljare. Windows Phone och min egen telefon har fått mig att förstå att det handlar i botten om användaren själv. Vad gör jag med min mobiltelefon?

Direkt du slår på en Windows Phone är den redo. Det är andra mobiler också men med Nokias upplägg förstår du att den är igång och du kan börja använda den på en gång. Det är ett bra betyg, särskilt för många äldre som tycker det är krångligt att, ja, krångla. Den breda prisbilden gör att du kan köpa en mobiltelefon för ett lägre pris och ändå få samma funktionalitet och enkelhet rakt igenom. Det går med mindre och billigare Android-mobiler också men det du gör avkall på är enkelheten.

Vad ligger bakom enkelheten? Det grafiska. Alla menyer är tydliga, texten skarp, det är enkelt att hitta det du behöver. Snabbt. Och utan att öppna olika batteri- och prestandakrävande applikationer (så kallade ”appar”). Du kan snabbt samla hela familjen i en grupp i adressboken (Kontakt) och behöver du kan du med ett knapptryck skicka sms eller mejl till alla. Smidigt om det är släktkalas eller fest. Det är såna små detaljer som gör det enkelt. Windows Phone är nog det gränssnitt (jag har använt alla) där dessa små detaljer inte bara är för syns skull, utan faktiskt är riktigt praktiska.

Systemet är även snabbt och rappt. Det är sällan någon väntetid. Om du nu inte räknar ett par sekunder som livsavgörande. En detalj som gör att jag verkligen rekommenderar förstagångsanvändare, de som uppskattar mycket värde för sina pengar och funktionalitet är Nokias egna tjänster.

Oavsett om du köper den allra dyraste mobilen i Nokias Lumia-serie eller den billigaste får du Mix Radio och Nokia Kartor. Vad är nu det? Jo, en helt gratis musiktjänst respektive GPS. Med mix radio kan du lyssna på allt från house till dansband, klassiskt till country. Gratis. Du kan till och med lyssna när du inte är internetuppkopplad. Till skillnad från Spotify behöver du alltså inte betala. Nokia Kartor erbjuder navigering och en GPS med röst. Och även här kan du använda kartorna utan internet. Ska du till exempel åka till London, ladda ner kartan över London hemma och stäng av mobilens internetuppkoppling när du är där. Kartorna hjälper dig i alla fall.

Och det är det här som gör att jag tror på Nokia och Windows Phone. Helheten. Att enkelheten följer varje steg. Andra uppskattar valfriheten i Android eller Apples gränssnitt och produkter. Det jag personligen återkommer till varje gång är att med Nokias telefon som har Windows Phone använder jag de funktioner som finns från början. Med Apple och Android tvingas jag ladda hem en mängd appar för att optimera min telefon. Här finns det redan. Från början. Smidigt. Och fiffigt.

För den som är insatt kanske det är fina fisken men för den som vill plocka upp sin telefon, sätta igång, lyssna på musik, spela vanligaste spelen och navigera gratis – varför inte testa Windows Phone? I mina ögon får du mycket mer för pengarna när du faktiskt använder din telefon till vad den är till för.

Det finns alltid saker att förbättra, detaljer.  Sony och Samsung har också bra mobiler, även iPhone är en bra mobil. Men allt eftersom tiden fortskrider tappar många bort inspirationen och enkelheten. Det som en gång var enkelt i iPhone har nu till exempel resulterat i att många har flera tusen appar i olika ”lådor” på hemskärmen. Appar som, många gånger, samlar damm. Det som var användarvänligt förvandlas till en strid om att vara mest innovativ. Allt blir krångligare. Där ger jag en eloge till Nokia som verkar ha tänkt om och gjort något eget. Enklare. Tiden utvisar vad jag kommer att tycka men just nu använder jag min mobiltelefon mer “rätt” än någonsin.

Jag önskar Nokia lycka till och även andra tillverkare. Användarvänlighet är viktigt. Glöm aldrig det i kampen om bäst kamera, snabbast telefon eller nyaste operativsystem.

Under våren släpps flera mobiler från Nokia. Mer information finns på deras hemsida. Det finns även andra märken som kör Windows Phone men anledningen till att jag nämner just Nokia i det här inlägget och kanske låter lite lyrisk är framförallt för Mix Radio och Nokia Maps. I vilka andra telefoner får du hur många timmar som helst gratis musik och en röst-GPS som på tydligaste svenska guidar dig? Nä just det. Ungefär vad jag kom fram till också.

Det är sisu i det.

Ps! William Milisic, developer manager Scandinavia på Nokia berättade att de kikar på att fler funktioner, som till exempel rösstyrning och kartor ska optimeras ytterligare för den svenska marknaden. Dessutom vill man att de dyrare mobilerna ska ha möjlighet att uppdateras till senaste versionen av Windows Phone när den kommer någon gång i slutet på året. “Varför”, frågade jag, det funkar ju redan så bra som man vill. Ds!

March 20, 2012
by admin
1 Comment

Låt rektorn leda, läraren lära ut, och framförallt eleverna lära.

I Sverige har man i lång tid sett ner på organisation och kontroll. Avskaffandet av statliga verk och privatisering har öppnat upp för nya företagsmöjligheter och privata organisationer med andra strukturer än de traditionella. Hierarkier har i gemensamma ordalag fördömts och man har skanderat “valfrihet”.

Men en skola är inte ett företag (det finns skolor där företag är en del av verksamheten, men där bör skolan själv särskilja skola och företagsledning. Samma personer som kan driva och leda ett företag behöver inte vara kompetenta att driva en pedagogisk utbildning och vice versa). Öppna landskap, öppen organisation. Alla gör lite av varje. Förr fanns det en tydlig struktur med en rektor som ofta hade ett kansli och som var den ledande personen i organisationen. Sedan fanns lärarkåren, denna respekterade utbildningsarmé som gemensamt med ekonomipersonal, kanslister och rektorer skulle skapa en trygg grogrund för kommande generationer.

Men det var något fult med en så styrd organisation. Eleverna skulle självklart beredas medbestämmanderätt. I allt. Barn i åldern 7-9 år skulle helt plötsligt själva ta ansvar för sin skolgång. Framgångsrika och självgånde elever skulle beredas plats att växa och elever med lite lägre tempo skulle ha möjlighet till hjälp och slippa gå in i särskilda rum med speciallärare för att lära sig den där extra krångliga mattetabellen.

Vad händer när man sätter bestämmanderätt i händerna på ett barn? Alla föräldrar kan nog tänka själva och lösa den ekvationen. Men vad värre är, i det skeende man förpassade (bland annat min egen mamma) till “handledare” så sa man helt plötsligt att den ledarroll läraren alltid hade haft inte längre var önskvärd. Läraren skulle komma fram bakom katedern och handleda eleverna in i livet. Handleda 25-30 elever individuellt. Man behöver inte ha godkänt i mer än matte A, som undertecknad, för att förstå att den ekvationen är rent utsagt omänskligt omöjlig.

Du kan inte handleda ett mattetal. Du kan inte handleda en grammatisk form. Du kan inte handleda en grupp glosor. De kan läras ut. I generation efter generation. Helt plötslig försvann upprepning, tavel- och katederundervisning. Istället fanns individuella lådor med material, lärare som sprang i klassrummet för att hjälpa allt större växande elevskaror på samma plats. På samma gång hantera allt mer administration då den administrativa delen allt mer skars ner.

Kommuner och landsting kunde inte hantera ekvationen med sjunkande elevtal och en välorganiserad organisation. Istället skar man ner. På speciallärare. På specialundervisning. Man vältrade över ansvaret på eleven. “Du är ansvarig”. På barn, som inte får rösta förrän de fyllt 18. Barn som nu själva ska hämta sina böcker och ta ansvar för sin skolgång.

I ett klassrum sitter barn som gör matte, svenska, ritar. Samtidigt. Och läraren är nu inte ens en handledare utan en resurs. Fem års (eller mer) utbildning och du är förpassad till en resurs med låg lön. Låter det lockande? Landets lärarutbildningar talar sitt tydliga språk.

Jag tror inte på Stig Järrels hets, där pekpinnen ryker mot katedern och barn lever i fruktan. Men jag tror på en skolvärld (obs, skolvärld) där barn lever i respekt för sin lärare. En klassiker: den lärare som jag hade som var “kompis” med eleverna och populär för han var så snäll, där lärde vi oss alltid minst. Fler jag pratat med har den upplevelsen.

Att utbilda för livet, det ansvaret har faktiskt föräldrarna. Att hantera kriser, personliga som familjära, det ansvaret har kuratorer och sociala myndigheter. Att hjälpa elever guidas i utbildningsval har inte marknadsförare, det har (hade) syokonsultenter. Det drivande ansvaret för lärare och organsation har rektor med stöd och hjälp från styrande politiker. Det fanns en organsation som såg ut såhär.

Sen bestämde man sig för att barnen skulle bestämma i klassrummet. De får inte rösta i våra val – men de får välja själva när de vill komma och gå i skolan och hur och vad de vill studera.

Jämför aldrig, aldrig en skola med en arbetsplats. Det är en arbetsplats för utbildade yrkesmänniskor, ja. Men för eleverna är det en skola. En utbildningsplats. Där kontrollen egentligen är en guidning som inte är ful och där läraren är den som genom upprepning, berättelser, katederundervisning där alla huvuden är vända åt det håll som förklarar varför just det verbet böjs som det gör – får leva.

Genom att återbörda skolans struktur till vad den en gång var, där rätt person på rätt plats gjorde rätt jobb finns det hopp om att rädda den alltmer sammanfallande svenska skolan. Oavsett friskola, privatskola eller kommunal skola. Låt rektorn leda, läraren lära ut, och framförallt eleverna lära.

Vem har sagt att den som gör bra i från sig inte kan hjälpa den som är lite långsammare? Vi bestämde oss för att så inte var fallet. Vi bestämde en social kod och en beteendevetenskaplig svängning där vi skulle särskilja agnarna från vetet om det behövdes.

Istället blev det kaos. Låt alla elever vara lika. En dag fyller de 18. Då kan de göra ett val i sitt yrkesliv. Där kan de välja ett arbete där man kan komma och gå när man vill, om de vill. Och ett yrkesval där man kan skifta arbetsuppgifter som man vill under dagen. Det är, även för en vuxen lönearbetare, ett enormt ansvar.

Låt oss ta det ansvaret från elevernas axlar och hjälpa dom få en ordentligt strukturerad, organiserad och resursstark  grundutbildning istället.

Ps! Allmänt till Sveriges riksdagspartier: försök att inte efter varje regeringsskifte köra hela havet stormar med skolpolitiken. Ge skolpolitiken en kontinuitet över partigränserna. Det mår den bra av! Ds!

March 13, 2012
by admin
3 Comments

Do something about a car.

I går hade Publicistklubben en debatt om PR och journalistik. Vad jag förstod på programbladet handlade det mycket om journalister som så att säga, “cross over”. Blir PR-spöken eller vänder åt andra hållet och blir journalister. En intressant debatt som jag gärna hade följt. Men jag var och handlade färskfoder till twitter.com/mpSumo och missade därför det hela. Hunden nöjd, jag får kika på debatten i efterhand.

Det är en intressant diskussion, PR och journalistik. Gränserna är tunna som silkestråd. Sveriges Radio får inte nämna enskilda produkter och SVT får inte visa en bok eller tidning för länge i bild utan att riskera att det kan bedömas som reklam. Däremot går det bra att med stora skyltar sponsra såväl Melodifestival som sportevenemang.

Anledningen till detta: ekonomi och finansiering. Av samma anledning kan man fundera på hur biltidningar ska förhålla sig om de av bilbolaget blir inbjuden att provköra i exempelvis Spanien. Hade en bilredaktion haft råd att skicka reporter och fotograf om inte bilföretaget hade gått in och betalat. Hade motorjournalisten skrivit om bilen om journalisten i fråga inte varit där på plats. Det blir en symbios. Frågan som uppstår i mitt huvud är – vad händer när man skriver negativt? Om bilen som är testad var riktigt usel. Vad händer om vi inte längre vågar lita på att journalisten har fria händer att skriva vad som helst därför att han eller hon inte vet om han eller hon någonsin blir inbjuden till en liknande bilprovning igen. Och om man inte skriver om de allra senaste bilarna säljer man heller inga tidningar, får inga annonsintäkter och i slutänden läggs man ner på grund av lönsamhetsproblem. Så man behöver vara där på plats och testa den där bilen.

Det är PR och journalstik i ett nötskal. En märklig symbios. Min åsikt är att man måste skilja olika journalistiska områden åt. Journalistik buntas i debatten ofta ihop som just “journalistik”. Men det finns grävande journalistik, modejournalistik, biljournalistik, samhälljournalistik och så vidare. Alla angriper sina områden på sitt sätt, och det behövs. Medan samhällsjournalister Wallraffar kan bil – eller modejournalisten behöva bli inbjuden till evenemang. Grundprincipen skulle kunna vara att all journalistik ska vara grävande.

Men det kostar. Det kostar att ha någon som spanar. Det får kolumnisterna göra. Journalisterna får pressmeddelanden. Då kan man göra jobbet framför sin dator, där man sitter. Billigt. Men blir det bra. Att folk förvånas över att bloggare arbetar så, det förvånar mig. När någon skriver om one piece eller nagellack och därefter länkar direkt till produktsidor eller e-handel, då är det väldigt tydligt. Där är inte journalistiken, än. Men när en ny generation journalister tar över, som har vuxit upp med, och delvis fram med, bloggar var ligger moralen då? Tillväxten inom journalistiken kan verkligen må bra av den här öppna diskussionen.

Gränserna testas för gränserna är tunna. Fritidsresor gör reseprogram som ligger på en stor kvällstidnings webbsida. Prisjakt skriver om senaste nyheterna kring teknik och mobiltelefoner på en annan. Det är i grunden annonser. Man kan tycka att det är rättfärdigat att den som är “expert” på respektive område, som i det här exemplet resor och teknik, hjälper till att producera innehåll. Det kanske till och med är logiskt. Men vad händer när företagen själva går in och skriver journalistik? Vad händer med tidningar som till exempel Vagabond och Mobil när företagen själva köper sig in till besökaren/läsaren via “redaktionell” text?

Den frågan kan vi gott ställa oss. Däremot är fenomenet inget nytt. För 20 år sedan sa Magda, Patsys chefredaktör, följande replik i ett av de första avsnitten av Absolutely Fabulous: “Do something about a car, I need a new car. No rubbish.”

Nu gör Volvo something about a car. Lätt förklätt till redaktionellt material. Garanterat no rubbish om man får tro “redaktionen” själv.

March 12, 2012
by admin
0 comments

Recension: Min dag med Samsung Galaxy Note

När jag vaknar på morgonen ligger Galaxy Note i väskan. Jag tar upp den och kollar om det har kommit några viktiga mejl eller statusuppdateringar. Det går utmärkt eftersom batteritiden är bra. Jag har ställt in Galaxy Note att hämta mejl via Microsoft Exchange och push mellan 8am och 5pm så jag slipper bli störd under natten. Jag surfar in på några nyhetssajter för att kolla av vad som har hänt. Kastar även ett getöga i kalendern hur dagen ser ut. Får leva med att gränssnittet just där är ruskigt fult. Hemma använder jag det trådlösa nätverket och allting rusar på ruskigt snabbt. Kommer på att jag måste anteckna några tankar kring en artikel och dubbelklickar på skärmen med S Pen. Anteckningsblocket kommer upp direkt och jag noterar snabbt ner mina tankar.

På väg till jobbet märker jag att det kommer några mejl. Av någon anledning är just min Galaxy Note värdelös utan Wifi då den kopplar ner sig, tappar nätet och uppkopplingen konstant. Jag kan spela film på den när jag sitter på tunnelbanan, skärmen är grym. Däremot kan jag inte ringa, ta emot samtal eller kolla statusuppdateringar eftersom nätuppkopplingen inte lirar med mig. Så det blir till att packa ner den i väskan.

Väl på jobbet hoppar Galaxy Note upp på trådlöst nätverk igen. Det går undan och så fort det är något som antecknas dubbelklickar jag på skärmen och får upp anteckningsappen, S Note, som snabbt fylls med skisser, tankar och funderingar. Skippar helt att använda anteckningsblock och post it’s och tro’t eller ej – Galaxy Note ersätter faktiskt dessa galant! Försöker mig på ett collage men när jag sparar collaget i fotoredigeringsappen förstör den bildens färger och därför kan jag inte skicka den. Deltar i ett viktigt annonsörmöte och har med mig Galaxy Note för att anteckna. Efter mötet mejlar jag snabbt anteckningarna till min chef. På vägen till mötet försöker jag kolla av mejlen, men det går inte på mobilnätet. Så får hoppa över det.

Tillbaka på jobbet kommer jag på att jag vill flytta över Amy Winehouse skiva Frank och en kortfilm som en kollega har gjort till telefonen. Kopplar in den till datorn och vips dyker den upp som extern hårddisk. Det går fort att föra över filerna. Jag kikar igen i kalendern och ser att jag snart ska röra mig hem. Innan jag går från kontoret så lägger jag den i väskan. Den har ändå ingen täckning utanför Wifi.

Kommer hem, slänger mig i soffan. Tar upp Galaxy Note, går igenom lite anteckningar, kollar av sista mejlen, spelar Plants vs Zombies. Upptäcker några appar som jag inte gillar och försöker frenetiskt ta bort dessa direkt i den så kallade applådan. Går icke, är förpassad till inställningar > appar > ta bort. Eller via Play Butik (före detta Market). Frustrationen när saker tar tid! Drar filten över mig och kollar på kortfilmen och en Youtube-dokumentär om anakondor. Jag önskar den gick att koppla till min fina teve, men det följde varken med sladd eller förklaring hur man gör så får hålla till godo med den lilla skärmen. Kikar på lite sociala medier innan jag lägger ifrån mig den. Batteriet har varit med mig nästan hela resan.

Efter några veckor märker jag att jag kan göra samma sak med min Lummy (Lumia 800) och min iPad. Kollar e-post, laddar hem några Officedokument, men allt blir större och tydligare på iPaden eller smidigare och betydligt mer mobilt på Lummy (kan även bero på att den lirar utanför Wifi och inte är stor som ett block, hm). Kollar ännu en Youtubedokumentär om Tjernobyl, kopplar iPad till teven och ser den på stor skärm. Super! För över lite musik till min Lumia 800 och stoppar ner den i fickan med lätthet. Alltmer hamnar Galaxy Note längre och längre ner i ryggsäcken.

Funderar lite varför. Den var ju så bra. Men den räckte inte. Skärmen var för liten för att jag skulle kunna nyttja den som surfplatta, anslutningsmöjligheterna för få för att kunna koppla lätt till tv:n. Android är lite för rörigt för sitt eget bästa och buggarna driver mig till vansinne.

Minnet rymde dock det mesta och när jag till och med lyckades fånga vovven som ständigt är i rörelse på en bra bild med kameran i dåligt ljus, då får det ses som ett bra betyg. En kväll tänkte jag köra Skype. Men den gubben gick inte, frontkameran la av helt varje gång.

Inser att jag är klar med testet när jag försöker jobba på distans och Galaxy Note inte har någon som helst täckning. Mina andra telefoner klarar uppdraget galant, att vara mobilt bredband. Galaxy Note tillåter inte ens samtal. Folk kommer direkt till mitt mobilsvar. Jag tar sakta men högtidligt ut mitt SIM-kort och stoppar det i en annan telefon. Klappar på Galaxy Note och funderar över relationen. Du var ju så bra. Men du var aldrig tillräckligt.

I’m writing you a Dear John-letter.

@mpSumo -testet!

Galaxy Note-kameran lyckades ta bilder av @mpSumo i såväl dagsljus som om kvällen. Bra kamerablixt innebar också färre alienögon när jag fotade med blixt. Att gå med Galaxy Note och sms:a samtidigt som man rastar @mpSumo var, på grund av storleken, omöjligt och att skicka ett snabbt sms när man står i rulltrappan med honom på armen var inte att tala om. Plus att Samsung snålar med skydd/skal på en såhär stor mobil vilket innebär att den är ett öppet mål för en blöt hundnos och riviga tassar samt att den lätt far i golvet när det är hundpolare eller smarrig matrest på gång.  Så, på @mpSumo -testet misslyckades Galaxy Note ganska rejält. Förutom på en punkt – det gick bra att ta en bild och rita lustiga öron på honom i fotoredigeringsappen. Pluspoäng för det!

Tips!

För dig som vill använda en penna och värdesätter en stor skärm och bra batteritid är Galaxy Note ett tips att kika på. Hör dig för innan om fler har upplevt samma problem med täckningen som jag hade med mitt exemplar. Och titta även på mindre surfplattor och andra smarta telefoner i samma prisklass innan du gör ditt köp.

+
Skärmen
S Pen
Vikten
Byggkvalitet
Batteritid
Huvudkameran
16GB inbyggt minne
-
Usel täckning
Buggig frontkamera
Ingen HDMI-utgång
Trist kalenderlayout
Högt pris
Widgets- och applikationshantering och sortering kan förbättras
Få och tråkiga medföljande tillbehör med tanke på priset

March 9, 2012
by admin
0 comments

Apan ser – apan gör.

Ett uttryck som kanske bäst tolkat blir “att apa efter”. När jag “redaktörade” veckans krönika från Mia Olsson, vår veckokrönikör på Doktorn.com, läste jag om hennes upplevelser att bli kommenterad av barn. Inte direkt snälla ordalag. Och att hennes reaktion var att det kändes som att det inte var barnens ord – utan vuxnas. Drar mig samtidigt till minnes debatten kring Ranelid som ställt upp i Melodifestivalen. Flera läger, bland annat de som tycker man kan stå ut med häcklandet som offentlig (och provokativ) person, andra som tycker det är ren och skär vuxenmobbning. I Ranelids fall mäts allting dessutom mot om, och huruvida, allt är PR-tricks. Det kan inte en överviktig person hävda eller bli beskylld för. DN intervjuar Tina Nordström som tycker, med all rätt, att vi ska kunna diskutera mat och dieter på ett sansat sätt. Till och med vår redaktion har pratat med dietister och förespråkare från olika led som inte vågar uttala sig. De är rädda för hot.

Förstår ni. Hot. Det är en otrolig skillnad att få mothugg i en debatt och att utsättas för regelrätta hot. I DN intervjuades även en annan forskare, vid Karolinska institutet, som även hon har fått klä skott för sina uttalanden kring hälsa, mat och dieter. Det som skrämmer mig mest, som redaktör och journalist, är den ton vi sätter på ledarsidor, i artiklar, i forum – och som yngre generationer som är allt mer frekventa på internet, möter.

Man får inte mobba på Facebook säger vi med pekpinnen. Samtidigt kan vi gå ut och i recensioner kalla Whitney Houston för fet kossa. Eller Ranelid för morot. Eller dödshota någon som förespråkar något som den personen anser och tycker är bra. Rektorn på skolan, där våldtäksmannen fick gå på skolavslutningen (han var elev), satt frågande när hon fick se Facebook och den mobbning som pågick där. Mellan barn, skolelever, mot en annan elev. Men det pågår i alla led, i alla åldrar – i alla forum.

Det kan bli resultatet av den alltmer besinningslösa så kallade debatten. Vi ställer frågan var gränsen går mellan journalistik och PR, jag tycker vi även kan fundera på var gränsen mellan debatt och mobbning går. För den börjar bli hårfin. Och jag tycker aldrig vi ska vänja oss vid att ha ett samhälle där personliga påhopp går före förnuft. Varken i media eller någon annastans.

Ps! Jag är medveten om att jag blandar äpplen och päron, journalister och allmänhet, tyckare och debattörer. Men det kanske fanns en anledning till att jag just gjorde det. Det kanske inte är så lätt att skilja på vem som är vem längre… Ds!